Ännu än fredag..
Och jag känner mig helt misslyckad, alla är ute och umgås med sina vänner. Jag sitter här o är sjuk och har andningsvårigheter. Men de är väl helt okej..
Att drömma sig bort dit så som man Vill att det ska vara, det är en vardagssak för mig. Jag gör det hela tiden, varesig jag vill eller inte. Ont gör de. Ont och återigen ont. Men jag ler iallafall, ställer upp för dem som betyder något, eller ja, de få återstående..
Känns som att för varje dag som går blir jag övergiven av nån. När kommer slaget som slår mig till golvet? Så tänker jag HELA tiden. Inte för att jag vill att det ska hända. Jag fruktar det bara..
Ingen bra dag att skriva blogg märker jag.. Jag får väl skriva nån annan dag.. God natt...
Att drömma sig bort dit så som man Vill att det ska vara, det är en vardagssak för mig. Jag gör det hela tiden, varesig jag vill eller inte. Ont gör de. Ont och återigen ont. Men jag ler iallafall, ställer upp för dem som betyder något, eller ja, de få återstående..
Känns som att för varje dag som går blir jag övergiven av nån. När kommer slaget som slår mig till golvet? Så tänker jag HELA tiden. Inte för att jag vill att det ska hända. Jag fruktar det bara..
Ingen bra dag att skriva blogg märker jag.. Jag får väl skriva nån annan dag.. God natt...
Fanshelvetesjävlaskit>.<
Ähh! Vad trött jag blir, omringade av fler idioter än någonsin. Men bland idioterna finns det vissa som betyder ochså.. Men allvarligt, alla som är nära till mig bor antingen långt bort eller så har de helt enkelt inte tid att umgås med mig..
Okej, jag förstår varför. Men jag gillar inte att känna mig rangordnad, som ett andrahandsval.. Det får mig bara på drygt humör.
Man känner sig helt misslyckad, men ändå finns jag där hela tiden för de som behöver mig. Inte för att man får något tillbaka för det. Men jag kräver faktiskt ingenting, det gör lika ont iallafall. Jag tänker så jävla mycket på hur jag faktiskt ska klara av det här, jag är knappt 18 år och jag har problem som jag inte orkar stabilisera själv..
Jag känner mig trasig, inte trasig så jag inte funkar, det saknas bara en stor bit av mig. Och den biten är borta för alltid. Men jag vill att alla som är nära vänner till mig ska veta att jag försöker finnas där hela tiden. De personerna lär vet vilka de är..
Hur som helst..
Okej, jag förstår varför. Men jag gillar inte att känna mig rangordnad, som ett andrahandsval.. Det får mig bara på drygt humör.
Man känner sig helt misslyckad, men ändå finns jag där hela tiden för de som behöver mig. Inte för att man får något tillbaka för det. Men jag kräver faktiskt ingenting, det gör lika ont iallafall. Jag tänker så jävla mycket på hur jag faktiskt ska klara av det här, jag är knappt 18 år och jag har problem som jag inte orkar stabilisera själv..
Jag känner mig trasig, inte trasig så jag inte funkar, det saknas bara en stor bit av mig. Och den biten är borta för alltid. Men jag vill att alla som är nära vänner till mig ska veta att jag försöker finnas där hela tiden. De personerna lär vet vilka de är..
Hur som helst..
Ju mer jag försöker...
Desto mer ökar risken att det jag verkligen vill lyckas med går åt helvete och jag sjunker till den jävla nivån där jag tycker att allt är skit och att alla som inte tycker som jag tycker kan dra åt helvete.
Men varför, ärligt VARFÖR? Måste alla vara så jävla ytliga, bara för att jag kanske inte har just den personens drömutseende, gör det mig till en dålig person eller? Det är något jag vill ha svar på. Eller vill jag? Jag vet faktiskt inte om jag vill inse att jag är en dålig människa, eller är jag det? Det kan man heller inte veta.
Hade ytligheten försvunnit från den här ikompetenta världen, hur hade de sett ut då? Det kan man heller inte veta. För det kommer aldrig inträffa ändå. Vi sitter här fast här, och det kommer förbli så dessutom.
Men det BORDE inte bli så, för det får vår befolkning att ta sitt eget liv. Okej, det finns kloka människor, men även klokheten kan vända sig om och ge en själv en spark som sakta tar ditt liv. Det kan nämnas som en snilleblixt som slutar som en plågoande, som i sig leder till en plågsam död. Men men, dö ska vi alla. Vissa människor är bara patetiska, t.ex såna som tänker på sig själva. Och går tillbaka till en när de inte har något att göra. Jag känner flera såna människor, men det får ingen veta. Jag vill bara lämna er föralltid, men jag behandlar er som ni behandlar mig.
För helvete, jag orkar inte skriva mer..
Men varför, ärligt VARFÖR? Måste alla vara så jävla ytliga, bara för att jag kanske inte har just den personens drömutseende, gör det mig till en dålig person eller? Det är något jag vill ha svar på. Eller vill jag? Jag vet faktiskt inte om jag vill inse att jag är en dålig människa, eller är jag det? Det kan man heller inte veta.
Hade ytligheten försvunnit från den här ikompetenta världen, hur hade de sett ut då? Det kan man heller inte veta. För det kommer aldrig inträffa ändå. Vi sitter här fast här, och det kommer förbli så dessutom.
Men det BORDE inte bli så, för det får vår befolkning att ta sitt eget liv. Okej, det finns kloka människor, men även klokheten kan vända sig om och ge en själv en spark som sakta tar ditt liv. Det kan nämnas som en snilleblixt som slutar som en plågoande, som i sig leder till en plågsam död. Men men, dö ska vi alla. Vissa människor är bara patetiska, t.ex såna som tänker på sig själva. Och går tillbaka till en när de inte har något att göra. Jag känner flera såna människor, men det får ingen veta. Jag vill bara lämna er föralltid, men jag behandlar er som ni behandlar mig.
För helvete, jag orkar inte skriva mer..
